Överväg att rädda livet på en katt med FIV
Om du verkligen vill göra skillnad kan du adoptera en FIV+-katt.
Vad är FIV? Precis som hiv hos människor är FIV ett immunbristvirus hos kattdjur. FIV+-katter förbises nästan alltid av just denna anledning. Det'är inte för att dessa katter har ett högt underhåll utan för att de flesta människor är outbildade i ämnet. Det var jag också i början.
För flera år sedan tog jag hand om en FIV+-katt och trodde att jag skulle behöva ge honom sprutor och ta honom till veterinären ofta, men det var bokstavligen ingenting som skilde sig från vad som gällde för vilken annan katt som helst. Efter den erfarenheten visste jag att den första katt jag fick själv skulle vara FIV+. Winston kom in i bilden.
Inte en enda person ville ha honom under de två år som han fanns på djurhemmet efter att ha räddats från gatan. Jag valde honom särskilt på grund av FIV, och de sa till mig: "Du är den första som någonsin frågat om honom!" De människor som förbisåg honom missade något; han är otroligt söt, kelig och vänlig. Alla som träffar honom älskar honom; han'är en mycket social katt och älskar att vara bland människor.
Vad bör du veta om FIV
Det finns några saker att veta om FIV.
Tips för att adoptera en katt eller hund
Om du funderar på att adoptera ett husdjur för första (eller andra eller tredje) gången har jag, som djurälskare och självutnämnd galen kattdam, några förslag som jag tror kommer att vara till stor nytta för dig och ditt framtida husdjur i det långa loppet.
1. Adoptera vuxna katter och hundar
Alla vill ha valpar och kattungar, och varför skulle de inte det? De är oändligt gulliga och väldigt roliga. Det finns också ett extra incitament att få uppfostra dem från bebis till vuxen ålder och se dem växa. Det är en givande erfarenhet, och jag avråder inte från att adoptera djur av något slag.
Men för varje kattunge som adopteras finns det hundratals fullvuxna katter som inte adopteras. Redan vid ett års ålder är en katt fysiskt fullvuxen, vilket gör att många potentiella adoptanter förbiser dem. Bara för att han tekniskt sett är en "vuxen" katt betyder det inte att han inte är lekfull, kärleksfull, rolig (i den "aw look, he's chasing his tail" meningen snarare än i den kvicka, sarkastiska meningen) och energisk.
Många människor tror att adoptera ett fullvuxet djur innebär att adoptera ett gammalt djur, men så är inte fallet. Att adoptera en katt när den är ett, två eller till och med tre eller fyra år gammal innebär helt enkelt att man slipper de månader då katten behöver ständig uppmärksamhet.
Ärligt talat, hur värdefulla kattungar än är så blir de ganska tröttande! De är små energibollar som antingen leker hårt eller sover hårt utan någon medelväg; de är inte ofta tillräckligt lugna för att sitta lugnt med dig, plus att de måste tränas och kräver mycket uppmärksamhet. (Återigen, jag vill inte avråda från att adoptera någon form av katt!) Vuxna katter är lite lugnare, lite mer som en kamrat eller vän än en bebis som du ständigt måste vakta.
2. Adoptera äldre katter och hundar
Jag går ett steg längre och säger: Adoptera äldre katter och hundar. Kattungar och valpar kräver ständig uppmärksamhet, och även om jag inte är lika bekant med hundar kan katter leva från 18–20 år, ibland äldre. Många av de vuxna katter som ignoreras i skyddshemmen kan ha tio eller fler år på nacken, och det är sorgligt att tänka att de måste tillbringa sina långa liv i ett skyddshem. (Jag kritiserar inte djurhemmen— de gör ett fantastiskt arbete, och jag har arbetat som volontär på många av dem. Men ett liv bland många andra katter, i och utanför burar, i stället för i den välbekanta, trygga miljön i ett hem för alltid, är utan tvekan stressande.)
Äldre katter är faktiskt perfekta följeslagare för personer som vill ha ett husdjur men som inte orkar leka med det eller underhålla det hela tiden, till exempel äldre personer eller studenter. Jag är borta en stor del av dagen på jobbet, och när jag kommer hem vill jag koppla av.
Även om min nioåriga katt fortfarande är stökig ibland är han oftast nöjd med att sitta med mig i soffan och titta på tv, ta en tupplur med mig eller ligga bredvid mig när jag läser en bok. Han är det bästa husdjuret jag kan önska mig för min livsstil, och i gengäld får han en plyschig livsmiljö, garanterad mat och medicinsk behandling samt en mänsklig följeslagare som ger honom öronklipp och kärlek. Det är en win-win-situation.
3. Överväg att rädda djur som haft en svår start.
Låt inte en hund eller katt som är lite tuffare i kanterna—ärr, ingen svans, saknar päls—avskräcka dig. Om något behöver de här killarna adopteras mer än någon annan. Jag tog en gång hand om en katt som saknade halva örat, och alla frågade varför jag valde honom—eftersom han var den sötaste katten någonsin! Han kröp upp i knät på dig och spinnade som en galning. Han adopterades efter några månaders fostertid tack vare att jag i en artikel berömde hans supervänliga beteende, och det gjorde mig så glad, men han hade kanske förbisetts om någon inte hade tagit sig tid att lära känna honom.
Min katt Winston hade också skavsår och en del päls som saknades när jag fick honom, men han läkte med tiden, och även om han fortfarande är skallig på baksidan av öronen, vem bryr sig! Titta bara på hur söt han är! Oftast—även om de är skitskygga i början—blir de killar som har varit mest försummade eller misshandlade de bästa husdjuren; du kan bara behöva ha tålamod med dem. Om de har misshandlats av människor behöver de naturligtvis tid för att lära sig att du inte kommer att skada dem. Och när de äntligen kommer till rätta och börjar lita på dig, lovar jag dig att ditt hjärta kommer att smälta.
Mer om FIV
Winston och jag har varit bästa kompisar och rumskamrater i över två år nu, och vi kunde inte vara lyckligare. För mer information om FIV:
- Cornell Universitys veterinärsida
- FIV hos katter
Detta innehåll är korrekt och sant efter författarens bästa kunskap och ersätter inte diagnos, prognos, behandling, recept eller annan behandling.
